Senaste inläggen

Av blackgraywhite - 24 april 2014 11:36

Tänk om jag inte varit med om allt skit jag varit med om i mitt liv, då skulle jag inte vara densamma som jag är idag.

Idag kan jag uppskatta allt jag har och inse att det är lite dumt att man alltid vill ha mer men man är ju mänsklig.

Jag har en pojkvän men jag vill att han ska vara det på Facebook också, men vad spelar det egentligen för roll? Íngen alls, han är ju min ändå.

Jag har någonstans att bo men jag önskar att det var större fastän det duger som det är.

Jag pluggar men inte den utbildningen jag helst av allt vill gå, tänk om jag var bodde någon annastans än Sverige så kanske jag inte skulle ha råd att plugga då det skulle kosta att bara gå i skola.

Jag har riktigt bra kompisar men jag önskar de bodde närmare.


Listan kan göras längre men ärligt talat så orkar jag inte just nu :D

Vad har du för något som är bra men som du ändå känner att du vill ha ut något mer av det?

Av blackgraywhite - 24 april 2014 11:17

Nu har jag varit ganska negativa i mina inlägg men det är ju så att det är de negativa sakerna som man har svårt att utrycka i sin närhet, det har jag i alla fall.
Alla ser mig som en glad person och så fort jag inte är glad så flyr folk mig som att jag hade pesten, varför kan inte en positiv människa få må dåligt ibland?
De pessimistiska och negativa personerna umgås folk med i alla fall för att de förväntar sig att de inte ska vara glada.
De negativa personerna får spy galla över folk närhelst det faller dem in utan att be om ursäkt.. Varför är det så?

Jag har också haft motgångar i livet, jag har gått igenom depression flera gånger, varit med om tragiska dödsfall och haft massa panikångest men fyyy mig om jag uttrycker att jag inte mår bra ibland.

När jag sörjde, var deprimerad och hade ångest och fått massa fobier som följd så var jag som ett skal. Inget i livet var roligt längre men utåt såg det ut som att jag hade kul när jag umgicks med vänner eller var på stan. De enda som såg hur jag egentligen mådde var mina föräldrar då det är svårt att dölja sådana saker med dem man bor med. Jag höll igen för jag ville inte att de skulle oroa sig så mycket. Mina bästa vänner kunde se hur jag mådde men de låtsades som att allt var normalt om jag inte började prata om det såklart och det är jag glad över. Att någon kan känna mig så väl att de ser på mig när leendet inte är äkta, att jag inte behöver säga att jag vill inte vara ensam för jag är rädd för mina egna tankar och att få en kram när mina ögon förråder mig och skvallrar om att jag är ledsen.

Mina vänner och min familj är värda så mycket som orkade se mig må så dåligt och ändå vara där för mig när andra svek.


Men nu har jag drivit ifrån poängen lite.

Jag mår bättre nu, mycket bättre. Jag tycker att man ska få uttrycka hur man mår men om man konstant mår dåligt så ska man söka hjälp, inte trycka ner folk i sin omgivning.
Du måste inte skriva var enda negativ tanke du har på Facebook och du måste inte göra detsamma med folk i din omgivning. Alla tankar man har behöver inte bli hörda, ibland kan mn hålla dem för sig själv för kommer det ändra hur du mår av att uttrycka dem? det tror jag inte.
Vet inte hur många gånger jag bara velat slänga ur mig negativa saker på min Facebook och sedan stannat upp och tänkt; Behöver någon verkligen läsa det här? är svaret nej så struntar jag i det.

Man ska inte behöva låtsas vara glad men man behöver inte sprida sitt negativa humör som en pest runt sig även om folk accepterar att du bara är sån.

Av blackgraywhite - 24 april 2014 11:04

Det är skönt att ha en blogg där jag är anonym, inte för att jag vill hoppa på någon men för att jag kan skriva vad jag vill utan att bli dömd av människor i min närhet.
Jag kan vara ärlig för ingen vet ju att det är jag.

Det är tråkigt att jag känner att jag behöver en anonym blogg för att få vara ärlig. 

Med en anonym blogg känner jag att jag har friheten att skriva vad jag vill och det känns riktigt bra.

Öppnar man käften "irl" så lyssnar antingen folk inte, missförstår mig eller så tycker de annorlunda vilket är helt ok om de kunde diskutera saker med en utan att ha så mycket förakt i rösten.

Jag är i princip ateist en gillar inte ordet och kallar mig därför inte för det, jag tror på jämnställdhet för alla människor vilket betyder att jag är emot rasism och kvinnoförtryck och jag är socialist. Alltså borde man väl inte tycka så illa om vad jag har att säga?
Fel, folk är så dömande även om man hör till samma "sort" så att säga så kan små detaljer göra att någon tycker att jag är fel, nästan så att man klassas tillsammans med moderater eller patriarkatet.
Den här synen verkligen avskyr jag, om någon tycker olika än mig i en sakfråga så kan jag låta dom göra det så länge vi i grund och botten vill ha samma sak i slutändan; Ett samhälle där alla människor är lika värda, där man inte sparkar på den sjuke och inte behandlar arbetslösa som kriminella eller slavar i ett dagsläge där det är mycket hård konkurens om arbete.

Av blackgraywhite - 24 april 2014 10:50

Känner mig megatrött då jag somnade ganska sent igår eftersom hjärnan gick på högvarv..igen.
Att hjärnan går på högvarv när man ska sova är inget ovanligt, jag har haft det så sedan jag var liten.
Då låg man och tänkte på om någon skulle vara snäll mot en på skolan nästa dag.. ja ganska sorgligt, jag var väldigt mobbad och hade inga egentliga vänner från det att jag började lekis.

De slog mig aldrig vilket jag önska att de hade gjort eftersom det är så mycket lättare att värna sig mot slag än mot ord, i alla fall för mig. Jag var stark när jag var liten, både mentalt och fysiskt och det var väl det som gjorde att jag överlevde.
De kallade mig saker, frös ut mig och visade på alla möjliga sätt att jag aldrig skulle passa in.
Där jag hade suttit ville ingen sitta, jag blev vald sisst till allt.. jag skulle vilja säga att till och med läraren var med på det som ignorerade problemet och gjorde det svårt för mig genom att be oss själva dela in oss i grupper när vi skulle göra något (det slutade med att jag satt kvar själv och hon fick placera mig i en grupp som egentligen inte ville ha mig.) och när jag skrek åt killarna att sluta en dag i 2:an tror jag det var, då de hade skickat "post" till mig med en bild på en gris och började kalla mig för grisen och nöffa åt mig.
Jag fick repremand för att jag skrek i klassrummet.. anledningen att jag gjort det blev totalt ignorerad.


Jag såg inte ut som en gris.
Jag har en normal näsa och jag hade en liten kropp.
Hela min uppväxt har jag varit mobbad utan att egentligen veta varför, enda anledningen jag kan komma på är att jag är mig själv och sådant gillas inte i det svenska samhället med den äckliga jantelagen.
Nu när jag är i mitten på 20års åldern så behandlas jag mycket bättre just därför att jag är annorlunda, folk gillar att jag inte riktigt tänker som alla andra, att jag klär och sminkar mig som jag vill. Jag har bara haft tur i det eftersom mentaliteten i det här landet inte har förändrats sen jag var liten.



Av blackgraywhite - 24 april 2014 02:46

När man kommer ifrån en mindre stad som min så får man inte se så mycket extremister förutom de som är extrema med sitt alkoholintag tyvärr.
Sedan jag flyttat till en större stad för att studera så har jag stött på massa feminister.
Tidigare tänkte jag inte så mycket om feminister, jag tänkte bara på att det är bra att någon kämpar för jämlikheten.

Nu vill jag säga att tyvärr för feministerna så var jag nyfiken ett tag på att kalla mig feminist men har blivit avtänd av tanken PGA att de får saker och ting att kännas som ett tvång. Lite som jag känner över kristna som vill övertyga mig att tro på gud, bibeln, präster och kyrkan.

Frågar en feminist mig  jag är det också och jag svarar nej så får man en shockad uppsyn, nästan upprörd uppsyn och en fråga om "varför?!"
För självklart måste ju alla vilja kalla sig feminister för att det är något att vara stolt över?

Nej det finns de som gjort att jag inte vill kalla mig feminist.
De som riktiar sin ilska fel, de som tror att jag rakar min mus PGA en man.. listan kan göras längre

När jag måste konstant tänka på vad jag säger för att närsomhelst så kan jag få en repremand för att jag tycker fel.
När jag inte vågar skämta längre på sättet jag brukar för att man får en elak blick mot sig om man drar ett sexuellt skämt.
Jag tycker inte det riktigt är okej då jag faktiskt tycker det är fel att man skyller på offret i våldtäkt, man ber ALDRIG om det. Jag tycker kvinnor ska tjäna lika mycket som män med samma kompetens och att man ska få se ut och klä sig hur man vill.

Att inte kunna skämta och säga " du suger fint" när någon äter en isglass utan att få den där blicken, den där blicken som säger att jag är personen som bidrar till kvinnoförtrycket. Nej jag drog ett skämt, ett sexuellt skämt ja men jag skulle dra det mot en man också. 

Jag rakar benen, armhålorna och musen men jag tycker inte att alla andra också ska göra det, det är en smaksak från min sida då jag tycker det känns fräshare och känner mig finare. Jag gör det bara för mig.
Jag sminkar mig för att jag tycker om att använda mitt ansikte som ett canvas.
Jag tränar och tänker på vad jag äter för att jag vill gilla det JAG ser i spegeln och för att jag vill vara hälsosam och må bra.
Jag gör det jag gör för mig, inte någon annan.

Jag förstå att feminister känner att de måste kämpa så hårt för att något ska hända i samhället, för att folk ska öppna ögonen men jag tycker det är FEL FEL FEL att rikta ilskan mot en person som jag, att försöka korrigera och redigera allt jag gör som inte passar i en feminists ögon.
Snälla ha lite förbiseende om ni tycker jag säger något fel då jag faktiskt inte menar något illa.
Rikta ilskan mot de som faktiskt kämpar emot eran sak och utbilda de okunniga.


Rant over.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
April 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards